En ensam tystnad

Idag är åter en sån där dag när ensamheten bara tär så mycket så att jag inte alls vet var jag ska ta vägen. En sån dag när det verkligen känns att de få vänner jag har inte har tid eller möjlighet att träffa mig. Att höra att andra gör saker med sina vänner och med sin släkt/familj, det gör ont och jag orkar liksom inte riktigt bry mig, trots att jag vill, trots att jag vet att jag borde.

 

De flesta vänner jag ibland umgås med har flickvänner eller pojkvänner, sambo, make, maka och/eller barn. Ibland säger folk jag känner att "vadå, vi träffar inte heller vänner speciellt ofta". Nej, det må så vara, men för mig är det väldigt stor skillnad att ha någon att komma hem till eller som kommer hem till en. Någon som man bara sitter och glor vid TV:n med eller lagar mat tillsammans med. Jag tror verkligen, och rätta mig om jag har fel, att det gör väldigt stor skillnad.

 

Speciellt när man som jag dessutom nu varit hemma i två månader och egentligen inte gjort så mycket. Visst har jag gjort en del teatersaker och så under den här tiden, men det ger mig inte den nära kontakt med andra människor som jag verkligen saknar. Det är något som jag gör för att i alla fall komma utanför lägenheten ibland. Nu börjar jag visserligen ett nytt jobb på måndag och kommer ju komma utanför lägenheten då, men jag är så rädd att det bara ska bli "åka till jobbet, jobba och sen hem till ensamheten igen".

 

En annan sak som verkligen frusterar mig är att folk ofta säger "men gör nånting då". När jag har dåliga dagar så är det nästan det värsta man kan höra. Om det hade varit så att jag kände att jag bara kunde anmäla mig till någon kurs eller aktivitet och så blev allt bra, då hade jag gjort det för länge sedan. Och jag har försökt med teatern, men det har inte alls blivit det jag hoppats på. Jag känner mig alltid udda, alltid någon som får vara med "på nåder" men egentligen inte alls passar in. Och varje gång jag funderar på att börja med något blir ångesten över att känna detta så stark att jag inte orkar. Ibland tar det flera dagar innan den ångesten försvinner.

Ett sista exempel jag har är att en umgängeskrets jag har består mycket av flera kusiner. De träffas ofta och ibland när jag gör saker tillsammans med dem eller någon/några av dem, så pratar de om att de ska träffas och göra något. Och jag vill inte att de ska känna att de inte ska kunna prata om vad som helst i min närvaro, därför säger jag ingenting. Men samtidigt när de börjar prata om planer de har så gör det ibland så ont att jag bara vill gå därifrån.

På samma sätt så blev jag inbjuden till en Discord-server för ett tag sedan. Men samma sak där så vet jag att många av de andra är vänner med varandra och umgås mycket IRL. Jag lämnade den servern för att jag helt enkelt fick en panikattack av att se det som jag själv inte har. Jag var nyligen på ett evenemang och på det evenemanget så (som jag uppfattade det) blev alla utom jag inbjudna till efterfest. Dvs. personen som hade efterfesten hos sig gick runt till alla och fick frågan om de skulle hänga med på efterfest, men jag fick aldrig frågan och till slut drog de andra till efterfesten medan jag drog hem.

Jag VET att jag absolut inte är den enda personen som är ensam och att ensamheten är väldigt utbredd, men jag känner ofta att i min vän-/umgänges-/bekantskapskrets så är jag den enda som är ensam. Det är med all säkerhet inte sant, men det är det enda jag ser. Speciellt som dagar som denna.

Jag vill också, så ingen missförstår, påpeka att jag är fullt medveten om att jag inte är den lättaste personen att umgås med, att min ensamhet beror på mig snarare än andra. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra åt den, jag vet bara att psykologer, terapeuter och diverse inte har hjälpt hittills. Jag vill också inte heller att någon ska känna att de behöver ändra sitt beteende gentemot mig. Jag vill att folk ska umgås med mig för att de genuint vill umgås och uppskattar mitt sällskap, inte för att de känner att de måste, antingen på grund av att det är synd om mig (vilket det inte är) eller något annat.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det.