En ensam tystnad

Så har jag, precis innan det här inlägget publicerat, gjort det jag själv tänkte att jag inte alls skulle göra när jag började skriva här för några dagar sedan; gjort reklam för bloggen och bett någon att läsa den. Så bra är jag på att hålla det jag har lovat mig själv. Jaja. Från början tänkte jag att jag inte brydde mig om jag har några följare eller inte, det här är bara ett sätt att skriva av sig. Men sen insåg jag att det är väldigt trist om ingen läser och ingen någonsin kommenterar.

 

Det kanske är lite sorgligt att de enda som jag har att prata med regelbundet är de som råkar snubbla in här. Men så är det. Sanningen är att det senaste året har jag haft en person jag kunnat prata med lite mer. Problemet är att jag blivit förälskad i den här personen, och när hen nu börjat dejta en annan person så har jag så att säga kraschat lite. Eller mycket.

 

I alla fall.

 

Jag har ingen annan jag kan prata med. Trots att jag har mycket personer som jag umgås med, som är mina vänner, så kan jag inte prata med dem. I alla fall inte om känslor och om saker som är jobbiga. Jag vill inte säga att de inte vill lyssna. Felet är snarare mitt, jag blir sån här som jag är här i bloggen; kvävande, ledsen, pratar för mycket om mig själv och omöjlig att hjälpa. Flera vänner har sagt till mig att jag ibland kan vara jobbig att umgås med när jag har svackor, eftersom de känner sig hjälplösa. Plus att jag dessutom blir totalt värdelös på att lyssna på andra och fråga hur de mår.

 

Allt detta kokar ihop till att jag helt enkelt inte har någon jag kan prata med. Jag kan inte förstöra mina vänskapsrelationer mer än jag redan gjort, och jag kan inte heller öppna mig för de jag tycker om. Tur nog har jag blivit bra på att hålla upp en fasad, men ibland slinker saker igenom.

 

Av samma anledning väljer jag att vara anonym här. Skulle någon som känner mig råka hamna här så skule den personen utan tvekan kunna lista ut vem jag är, så det är inte därför jag är anonym. Jag vill vara anonym för att det då är lättare att vara öppen och skriva precis det jag tänker och känner för stunden.